Recensioner

Premiären är förbi och spelperioden har inletts. Recensionerna har kommit:

Fullständiga recensioner kan läsas på Wasa Teaters webbsida för John Gabriel Borkman.

Premiärdagen är kommen!

Regissören Peter Lüttge tar en tur i scenografin före kvällens premiär av John Gabriel Borkman ikväll kl 19.
Lyckospark till alla medverkande!

Så kan det gå för bankdirektörer...

Borkman före fotografering

Presskonferens

Idag har vi haft presskonferens. Premiären närmar sig.

John Gabriel Borkmans världspremiär i Helsingfors år 1897

I slutet av 1800talet var varje ny pjäs av Henrik Ibsen en dramatisk världshändelse. Teatrarna slogs om rättigheterna och det uppstod veritabla kapplöpningar om vilken teater som skulle vara den första att sätta upp denna världshändelse. John Gabriel Borkman var i detta avseende inget undantag. Den 10 januari vann staden Helsingfors tävlingen, två gånger om, när Borkman fick sin världspremiär därsammastädes på en söndagskväll klockan 19: på svenska på Swenska Teatern och på finska på Suomalainen Teatteri! 

Här nedan följer några utdrag ur recensionerna från uppsättningerna på Svenska Teatern och Suomalainen Teatteri:

    "John Gabriel Borkman hör i likhet med alla Ibsens senare arbeten till den art skådespel, i hvilka intresset mera knyter sig vid förhistorien än vid handlingen. Och det är också denna förhistoria, som länkar handlingens gång. Utgångspunkten ligger långt borta i det förgångna. Alt det vi se på scenen är endast det psykologiska resultatet af detta förflutna.” (Aftonposten 11.1.1987)

”Den tafla, som här upprullas, är tydlig i hvarje den minsta linje, de dunkla gåtorna reducerade till denna enda och eviga: lifvets egen, svårtydda mening.” (Nya Pressen 12.1.1897)

    ”Någon handling i vanlig bemärkelse har pjesen knapt att uppvisa. De fyra akterna fyllas af samtal, nästan endast samtal. Och ändå spännes intresset alt högre för hvarje akt, som går, ändå är stycket spelbart och värkningsfullt.” (HBL 12.1.1897)

     ”Det skall i sanning vara Ibsen för att våga skrifva ett stycke för scenen, i hvilket handlingen nästan sagdt är afslutad före rådåns uppgång och i hvilket fyra långa akter till allra största delen äro fylda med tumanhandsdialog. Och det skall vara Ibsen för att lyckas i ett sådant företag. John Gabriel Borkman är nämligen ett, trots alt, ytterst dramatiskt stycke, som håller intresset, för at icke säga spänningen, vid makt från början till slut och hvars figurer lefva på scenen fullkomligt lika mycket som om de stode midt i den intensivaste handling.” (HBL 12.1.1897)

Fotografering för programblad

John Gabriel Borkman (Johan Fagerudd)

Ella Rentheim (Tove Qvickström)

Familjen Borkman: Gunhild (Ylva Ekblad), John Gabriel (Johan Fagerudd)

Erhart (Per Ehrström)

Borkman?

Tack, Hanna, för tipset.

Edvard Munch: Borkman i sneen (efter 1900)

Henrik Ibsens försättsblad till John Gabriel Borkman

Det antas att Ibsen började planera John Gabriel Borkman 1895. På sommaren 1896 började han sedan med att skriva ned texten. Han arbetade systematiskt från akt till akt.

När förarbetet till en pjäs var gjort, var Henrik Ibsen en snabb skribent. Från utkastet till färdigställningen behövde han bara dryga fyra månader.

Redan den 20 oktober sände Ibsen det renskrivna manuskriptet till sin förläggare Jacob Hegel.


Här nedan kan du se i detalj hur arbetet fortskred:

Førsteutkastet
	Startdatering	Sluttdatering
1. akt	11. juli	24. juli
2. akt	25. juli	10. august
3. akt	11. august	20. august
4. akt	21. august	26. august

Gjennomarbeidelsen
	Startdatering	Sluttdatering
1. akt	27. august	15. september
2. akt	16. september	29. september
3. akt	30. september	10. oktober
4. akt	11. oktober	18. oktober

Edvard Munch om Henrik Ibsens pjäs John Gabriel Borkman

"Det nytter ikke å male vinter efter at Ibsen har gjort det i John Gabriel Borkman." 

Musiken i John Gabriel Borkman

Musiken kommer att spela en stor roll i vår uppsättning av John Gabriel Borkman. I Ibsens originalpjäs nämns och hörs ett musikstycke nämligen Camille Saint-Saëns' Danse macabre. Utöver det kommer du också att höra följande:

Kaizers Orchestra: Diamant til kull

Gil Scott-Heron: Me and the devil

Das Bierbeben: Im Kreis

Nina Hagen: Heiß

The Smiths: Heaven knows I’m miserable now

Heaven 17: Crushed by the wheels of industry

Cleaning Women: Quartarius

Björk: Army of me

Katzenjammer: Virginia Clemm

The Clash: Should I stay or should I go

Jonny Greenwood: Proven lands

My Bloody Valentine: Touched

Sophia: Storm Clouds

Peter Gabriel: My body is a cage

Emerson, Lake & Palmer: Fanfare for the common man

Jeffrey Lee Peirce: Love & Desperation

Pete Doherty: Arcady

Soap & Skin: Marche Funèbre

Edvard Grieg: Sørgemarsj over Rikard Nordraak

Första genomdrag för ljussättning. Sånt.

Borkmans första öppna repetition i Radio Vegas Kulturtimmen

Inslaget finns att höra direkt i början av programmet. Reportagen gjordes av Jessica Morney. Du kan lyssna på programmet genom att klicka på länken här nedanför.

Kulturtimmen 20 januari 2014

Ibsen som lyriker

Henrik Ibsen var först och främst dramatiker. Men vid sidan om dramatiken skrev han, framför allt i sina unga år, en hel del lyrik. Han till och med gav ut en diktsamling (Digte, 1871). Hans mest kända dikt är den episka Terje Vigen (1862); i det närmaste en norsk lyrisk nationalklenod. När Ibsen skrev sina skådespel kunde han ibland börja med att skriva en dikt om det tilltänkta temat. Eller så tog han fram en gammal dikt som inspiration. Han gjorde det mest för att pröva om innehållet skulle göra sig i ett längre, dramatiskt format. När han 1895 började skissa på John Gabriel Borkman, ”en bergmands son”, tog han säkert fram den här dikten som fanns i boken Digte. Likheterna är i alla fall slående.

Bergmanden

		Bergvæg, brist med drøn og brag
		for mit tunge hammerslag!
		Nedad må jeg vejen bryde,
		til jeg hører malmen lyde.
		Dybt i fjeldets øde nat
		vinker mig den rige skat, –
		diamant og ædelstene
		mellem guldets røde grene.
		Og i dybet er der fred, –
		fred og ørk fra evighed; –
		bryd mig vejen, tunge hammer,
		til det dulgtes hjertekammer!
		Engang sad som gut jeg glad
		under himlens stjernerad,
		trådte vårens blomsterveje,
		havde barnefred i eje.
		Men jeg glemte dagens pragt
		i den midnatsmørke schakt,
		glemte liens sus og sange
		i min grubes tempelgange.
		Dengang først jeg steg herind,
		tænkte jeg med skyldfrit sind:
		dybets ånder skal mig råde
		livets endeløse gåde. –
		End har ingen ånd mig lært,
		hvad mig tykkedes så sært;
		end er ingen stråle runden,
		som kan lyse op fra grunden.
		Har jeg fejlet? Fører ej
		frem til klarhed denne vej?
		Lyset blinder jo mit øje,
		hvis jeg søger i det høje.
		Nej, i dybet må jeg ned;
		der er fred fra evighed.
		Bryd mig vejen, tunge hammer,
		til det dulgtes hjertekammer! –
		Hammerslag på hammerslag
		indtil livets sidste dag.
		Ingen morgenstråle skinner;
		ingen håbets sol oprinder.